Att bli tillfrågad att göra ett sommarprogram är att bli utnämnd till subjekt. I 90 minuter är man ensamt med det svenska folket och anses vara någon som har något att berätta. Det är något fint. Denna situation får mig att fundera på subjektets roll idag. På så många arenor är det subjektiva det vi försöker komma bort ifrån.

Personalen, inte minst inom välfärdsyrkena, riskerar att bli fjärrstyrda…

När det gäller nyhetsrapportering eller kunskapsförmedling är det förstås helt rimligt – även om vi också måste se att vi slutligen har vissa grundläggande värderingar som vi måste stå för. Men i tider av kvalitetssäkringar, manualer och evidensbasering har det i många yrken idag också inneburit att varje förmåga till omdöme misstänkliggörs eller ifrågasätts. Personalen, inte minst inom välfärdsyrkena, riskerar att bli fjärrstyrda och utbytbara kuggar i ett maskineri som endast utför handlingar som i detalj är regisserade av andra.

Inom framförallt låglöneyrken har arbetarna sedan industrialiseringen haft mycket lite utrymme för att vara tänkande, kännande och omdömesutövande varelser, men att få vara subjekt i sitt eget yrkesliv är en klassmarkör som fått ny aktualitet i vår tid. Tidigare var arbetare reducerade till sina kroppar, idag blir även många intellektuella och mellanmänskliga jobb formaliserade och själva subjektiviteten ska följa förutbestämda mönster. Byråkraten som utför den subjektivitet någon annan har bestämt blir mallen.

Situationen är värst för de längst ner i hierarkierna

Situationen är värst för de längst ner i hierarkierna: undersköterskor, personal inom äldreomsorgen och barnskötare. De senaste åren har vi dock också hört hur läkare, lärare, förskolelärare, jurister och journalister tappar utrymme för sina professionella omdömen och hur detta utarmar verksamheterna. Det är kanske symptomatiskt att frågan kommer upp till ytan när den når yrkesgrupper högre upp på samhällsstegen.

Men vart har då subjektiviteten tagit vägen? Även högre upp i hierarkierna uppfattar många att de inte har utrymme för omdömet utan ska följa regler fastslagna någon annanstans. Kanske beror detta på att vi har förflyttat sanningen till det generella bortanför de unika och specifika situationerna. Vi låser in oss själva i en idé om att sanningen och riktningen slagits fast av någon annan, någon annanstans och att det gäller att hålla ryggen fri och bara göra som man blir tillsagd. En inställning som innebär att vi letar efter fasta kriterier även när de inte finns.

Det här resulterar också i att de som får vara subjekt måste vara väldigt mycket subjekt eftersom de bär hela subjektspositionen på sina axlar. Kanske är detta anledningen till att vi har så stort behov av kändisar som får vara offentliga subjekt, och poliser i kriminalserier som bryter mot manualerna för att deras magkänsla säger något annat.

Foto: Sofia Runarsdotter